Sverige står inför ett vägskäl. Å ena sidan har vi en lång tradition av en ”narkotikafri” nollvision, å andra sidan ser vi en växande acceptans för åtgärder som räddar liv här och nu, så kallad harm reduction, eller skadereducering. Men vilken sida är det egentligen som sätter agendan och syns i debatten?
I avhandlingen Stakeholders in Swedish drug policy: Values, interests and involvement undersöker forskaren Tuulia Lerkkanen just detta. Resultaten är både fascinerande och utmanande för den svenska självbilden.
Doktorand med fokus på svensk narkotikapolitik
Tuulia Lerkkanen är en forskare inom folkhälsovetenskap som under 2026 lade fram sin doktorsavhandling vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Stockholms universitet. Hennes forskning fokuserar främst på narkotikapolitik, intressenters roll och beslutsfattande i den svenska kontexten. Innan hon flyttade till Stockholm var hon verksam vid Helsingfors universitet och har samarbetat med ledande nordiska forskare inom beroende- och drogforskning.
Avhandlingens frågeställningar och metodik
Avhandlingen utforskar den samtida svenska narkotikapolitiken (2015–2025) med fokus på olika intressenter (stakeholders). Den analyserar hur olika aktörers värderingar, intressen och delaktighet formar politiska processer och innehåll. Genom att använda ramverket ”The Health Policy Triangle”, en modell för att bättre förstå hur och varför en policy blir som den blir, undersöks sambandet mellan aktörer, processer, kontext och innehåll.
Materialet består av:
- 370+877 medietexter från nationella tidningar.
- 38 djupintervjuer med nyckelinformanter (politiker, myndigheter, forskare, civilsamhälle och personer som använder droger).
- Referenssvar från statliga utredningar (SOU).
Politisk låsning
Har du hört talas om ”tangopolitik”? Det är ett begrepp som används för att beskriva hur de stora partierna i Sverige har dansat tätt tillsammans i narkotikafrågan sedan 70-talet. Oavsett om regeringen är blå eller röd har kärnan i den restriktiva politiken förblivit orörd. Det är en stabilitet vissa föredrar, till och med ser som en styrka, men som andra beskriver som en politisk låsning. Studien visar att medan politiker och myndighetschefer syns mest i media, är de som faktiskt lever med konsekvenserna av politiken, personer som använder droger och deras anhöriga, ofta de mest osynliga. Deras ”levda erfarenhet” försvinner ställda mot experternas rapporter.
Sverige upplever just nu en märklig trend. Straffen för försäljning av små mängder narkotika har skärpts för att komma åt gängkriminaliteten, och vi har fått nya brottsrubriceringar som försök till narkotikabrott. Samtidigt blir skadereducerande åtgärder, som sprututbyten och naloxon, alltmer accepterade. Kan man göra båda samtidigt? Avhandlingen pekar på att skadereducerande åtgärder välkomnas så länge de inte hotar förbudspolitiken. Men när det kommer till att utvärdera själva kriminaliseringen, då tar det stopp.
Huvudsakliga resultat
Inflytandet är ojämnt fördelat. Aktörer som stöttar den rådande restriktiva politiken har stora resurser och lättare att få gehör. Röster från personer som använder droger och deras anhöriga beskrivs ofta som ”tysta” eller helt förbisedda i beslutsprocesser.
Det finns en tydlig klyfta mellan en konservativ konstellation (som värnar målet om ett narkotikafritt samhälle och fokuserar på skydd av barn/anhöriga) och en progressiv konstellation (som prioriterar social rättvisa, stigma-reducering och hälsa för alla).
Acceptansen för skademinskande åtgärder (som Naloxon och sprututbyte) har ökat. Samtidigt har straffen för narkotikabrott blivit strängare. Studien visar att dessa två spår existerar parallellt; nya åtgärder accepteras så länge de inte utmanar den restriktiva politikens kärna.
Den restriktiva politiken har förblivit central oavsett politisk färg på regeringen. Frågan om gängkriminalitet har under senare år tagit fokus från folkhälsoaspekterna (som narkotikarelaterad dödlighet) i den politiska debatten.
Slutsats: de restriktiva härskar inom debatten
Avhandlingen konstaterar att Sverige har en ”dubbelspårig” struktur där folkhälsa och kontroll existerar sida vid sida, men där kontrollspåret dominerar. För att nå en mer jämlik hälsa föreslås att man inkluderar de berörda gruppernas röster mer systematiskt och vågar utvärdera kriminaliseringens effekter. Aktörer som förespråkar en mer skadereducerande narkotikapolitik i Sverige möter flera betydande utmaningar:
- Skadereducerande åtgärder accepteras ofta bara så länge de inte utmanar förbudspolitiken eller målet om ett narkotikafritt samhälle.
- Åtgärder som Naloxon (motgift mot överdoser) godkänns eftersom de inte kan missbrukas, medan förslag som konsumtionsrum möter hårt motstånd då de anses hota den rådande moralen.
- Vetenskapliga argument för exempelvis konsumtionsrum avfärdas med moraliska argument om att sådana insatser skulle ”sända fel signaler”.
- Förespråkare för skadereducering, särskilt brukarorganisationer, upplever ofta en brist på ekonomiska och sociala resurser jämfört med etablerade organisationer som stöder status quo.
- Det råder en ”privilegierad pluralism” där samma resursstarka grupper tenderar att dominera de politiska arenorna, vilket gör det svårt för mer progressiva röster att tränga igenom.
- Politiker undviker ofta att förespråka förändringar av rädsla för att förlora väljare eller framstå som ”mjuka” i kriget mot narkotika.
- Dessa aktörer kämpar mot en djupt rotad politisk kultur där kontroll ses som det primära verktyget för att skydda folkhälsan, vilket begränsar utrymmet för en mer nyanserad debatt om skademinskning.
Lerkkanens forskning visar att politik inte bara handlar om fakta och evidens, utan även om moral och värderingar. Kampen står mellan de som ser droger som ett hot mot samhällsmoralen och de som ser det som en folkhälsofråga som kräver empati och rättvisa. För att bryta dödläget krävs kanske mer än bara nya utredningar. Det krävs ett mod att lyssna på de som politiken faktiskt berör.